En ny väg genom skogen

Det är inte så ofta man som skogsägare får tillfälle, men när det kommer bör man nyttja det. För Jan Hagberg och Kenneth Strand i Boden hände det när deras Stenvallskontakt, virkesköparen Emil Hahto, konstaterat att flera skiftesgrannar i södra Bredåker skulle behöva göra åtgärder på sin skog inom några år.

–Virkestransporterna skulle underlättas betydligt om det fanns en väg, och jag såg ganska fort att det skulle bli en vinst att själv bygga en, förklarar Emil. Alla ägare kommer att få både nytta och bättre lönsamhet som resultat.
Emil visar kartan med vägsträckningen som han har föreslagit efter noggrann genomgång av terrängen. Kenneth och Jan sippar kaffe. Den drygt kilometerlånga förlängningen av en redan befintlig skogsbilväg ska korsa fem skiften.
Varken Jan eller Kenneth har tvekat att haka på Emils förslag.
–Jag ser skogen som ett sparkapital och gör allt för att vårda den, säger Kenneth, som sköter om sin mamma Elins 200 hektar skogsmark, ärvd efter morfar och tills för några år sedan tillsedd av hans pappa. För Elin, som har liten pension, är skogen en trygghet, men även för Kenneth själv är den värd investeringar i tid och engagemang.
–Jag kommer ju att ta över den en dag, och ska också lämna den vidare. Att bygga vägen är en viktig del i detta, resonerar han. Det känns bra att man kommer åt marken när det är dags att ta ut virke från mammas skifte. Men jag skulle inte ha kommit på det själv!

Jan Hagberg äger själv sin skog sedan han redan som artonåring ärvde sin morfars bror. Hans föräldrar beslutade sig för att köpa ett extra skifte och gå in som hälftenägare när det visade sig att arvsskatten annars skulle drabba honom hårt. Så förblev det ända tills föräldrarna gick skilda vägar och ville avyttra sin del.
–För mig är tillgängligheten viktigast, säger han, mitt ena skifte ligger alldeles i början av den blivande vägen. För mig kunde en annan sträckning ha fungerat praktiskt, men den gemensamma lösningen blir mer fördelaktig för mig ur transportsynpunkt.
–Jag har dessutom en koja på skiftet som jag aldrig tycks få färdig, men med den nya vägen kommer jag att kunna köra grejer dit. Den kommer också förmodligen att bli mycket mer nyttjad när man kan köra dit.
Enligt beräkningen kommer kostnaderna för bygget att bli 70–90 kronor per vägmeter, vilket för Jans och Kenneths del innebär ungefär 30 000 kronor vardera. Men dessa utgifter kommer att kompenseras genom 50 000–70 000 kronor i minskade kostnader för skotare, som annars skulle behöva färdas långa sträckor. Enligt Skogsstyrelsen drar en skotare 40–50 gånger mer bränsle än en lastbil gör på samma sträcka, så förutom de krasst ekonomiska vinsterna finns alltså också miljövinster. Dessutom ökar ju en fastighet i värde när tillgängligheten ökar.
Ett vanligt alternativ till vägbygge är annars att anlägga en vinterväg på en myr.
–En sådan byggde vi när vi tog ut virke här för trettio år sedan, berättar Jan, men idag önskar jag att vi hade gjort en permanent lösning.
Emil är lite skeptiskt till vintervägar och rekommenderar dem sällan. Även om de kortsiktigt sett kan vara billigare, så finns det ett osäkerhetsmoment som i värsta fall kan få ett helt projekt att gå i stöpet, nämligen vädret.
–Vårtemperaturerna i februari i år har tagit jättehårt på vintervägarna, säger Emil. En barmarksväg däremot kan nyttjas hela året, även av jägare, bärplockare och andra som gillar att vara ute i skog och mark.

För trygghetens skull har parterna gjort ett skriftligt kontrakt där det står hur kostnaderna ska fördelas mellan markägarna. Beräkningen liknar de normer Lantmäteriet tillämpar vid sina förrättningar, med andelstal som bygger på hur mycket man tror att respektive markägare ska nyttja vägen.
–Det tycker jag känns bra, men det betyder inte att vi misstror varann, säger Kenneth. Om det skulle dyka upp hittills okända faktorer och bli dyrare än beräknat vet vi vem som står för respektive del.
Det finns goda förutsättningar att beräkningen ska hålla, tror Emil. Vägen, som inklusive diken ska bli 18–20 meter bred, kommer först att röjas med skördare/skotare och sedan beredas med en 40 ton tung grävmaskin av en noga utvald entreprenör. Sträckningen är planerad på svagt sluttande moränmark med goda avrinningsegenskaper, och enligt beräkningen finns tillräckligt med underlagsmaterial att fylla upp en vägkropp med.
Projektet är anmält till Skogsstyrelsen, som inte haft några invändningar, och inga kulturminnen eller särskilda naturvärden som måste bevaras finns inom området. Hittills har det varit väldigt lite krångel, men om det skulle dyka upp något är det Emils uppgift att ta hand om det.
Både Jan och Kenneth ser fram emot att få vara med och se när vägen växer fram på deras mark.
–En mäktig upplevelse som man inte får vara med om så många gånger i livet, konstaterar de.
Och Emil tittar redan på fortsättningen:
–Det är många skogsbilvägar som borde byggas! Nästa kanske blir på grannskiftet?

• Först och främst: Se till att det blir av! Som alla skogsvårdsåtgärder är det en investering som lönar sig i längden.

• Dra vägen så att det gynnar så många som möjligt – då kan ni dela på kostnaden. Nu är ett utmärkt tillfälle för flera skogsägare att slå sig ihop.

• Ta hänsyn till naturen och fornminnen när du planerar sträckningen. Kolla om det finns tendens till urskog eller mycket lågor, alltså döda träd som fallit till marken. Placera i så fall vägen längre bort.

• Skriv kontrakt. Försäkra er om att vägen verkligen kommer att byggas och vilka kostnader och inkomster som förväntas. Då vet alla vad som gäller om det skulle uppstå tveksamheter.

• Anlita en entreprenör med erfarenhet av just skogsbilvägar.
Vägen måste hålla långsiktigt. Även om den ser bra ut i första skedet kan den säcka ihop efter två år om man inte vet vad man gör.